Så läser du ett verksintyg (MTC)

Ett verksintyg sammanfattar chargens kemiska sammansättning, dragprovningsresultat och provningsförhållanden på en enda tät sida. Denna guide går igenom fälten i den ordning en inspektör kontrollerar dem — och varningssignalerna som avslöjar ett svagt eller felaktigt intyg.

Först: identitet och spårbarhet

Börja överst i dokumentet. Kontrollera verkets namn, intygsnummer och datum samt eventuell referens till inköpsordern. Leta sedan upp chargenumret (även kallat gjut- eller smältnummer). Detta är det enskilt viktigaste fältet på sidan: det är länken mellan dokumentet och det fysiska materialet.

Under det identifierar intyget produkten: kvalitet och tillämplig standard (notera utgåveåret), produktform, dimensioner samt den kvantitet eller vikt som omfattas. Avsluta identitetskontrollen på själva materialet: chargenumret på intyget måste överensstämma med numret som är hårdstämplat, schablonmärkt eller taggat på plåtarna, stängerna eller buntarna. Om numren inte överensstämmer gäller ingenting annat på intyget för dina varor.

Det kemiska analysblocket

Sammansättningstabellen listar varje element mot standardens minimum och maximum. Två typer av analys förekommer:

Chargeanalys (smältanalys) — tagen från det smälta stålet; detta är vad de flesta intyg visar.
Produktanalys — tagen från den färdiga produkten; standarder tillåter något vidare avvikelser här, listade i standardens tabell över tillåtna avvikelser.

Jämför element för element, inte bara de mest framträdande. Kol styr hårdhet och svetsbarhet, krom och molybden styr härdbarhet, och fosfor och svavel begränsas vanligtvis som restelement. Observera fotnoten om enheter: de flesta värden anges i viktprocent, men bor och vissa restelement redovisas i ppm.

De mekaniska provningsresultaten

Typiska poster är sträckgräns (Rp0.2 eller ReH), brottgräns (Rm), förlängning (A), kontraktion (Z) och — där så specificeras — Charpy-slagenergi (KV) med dess provningstemperatur. Kontrollera dem med tre förbehåll i åtanke:

Leveransskick. Resultaten gäller endast för det angivna skicket — normaliserat, seghärdat, glödgat. Ett intyg för varmvalsat material säger ingenting om samma stål efter härdning.
Provstavsorientering. Resultat i längdriktning och tvärriktning skiljer sig åt, och förlängningen i tvärriktning är vanligtvis lägre. Intyget bör ange vilken orientering som provades, och standarden specificerar vilken som krävs.
Mätlängd. Förlängningsvärden är endast jämförbara vid samma mätlängdsbas: A5 (proportionell) och A50 (50 mm fast) ger olika värden för samma stål.

För slagvärden, bekräfta att provningstemperaturen överensstämmer med kvalitetsbeteckningen — en J2-kvalitet måste till exempel visa resultat vid −20 °C, inte vid rumstemperatur.

Det finstilta

Värmebehandlingsskicket, eventuellt uttalande om icke-förstörande provning (till exempel en ultraljudklass), hårdhetsresultat där så specificeras samt signaturen eller stämpeln fullbordar dokumentet. För ett EN 10204 3.1-intyg måste signaturen komma från tillverkarens kontrollrepresentant, oberoende av tillverkningsavdelningen (se EN 10204-guiden på denna webbplats).

Varningssignaler

Resultat som är identiska, in i sista siffran, för flera olika charger.
Varje värde som ligger exakt på specifikationsminimum.
En standardutgåva som är äldre än den som beställdes — eller ingen standard angiven alls.
Chargenummer som hittas på materialet men som inte förekommer på något levererat intyg.